tredje advent, så var det äntligen här!
Så stilla, så vackert, så vitt och vinterfint utomhus. sitter vid köksbordet med tre tända ljus och har helg :)
men det är något som förstör.
den där bomben. jag tackar någon underbar himmelsk tur att allt hände för fort, att bara en av dem briserade, att den enda som faktiskt försvann var mannen själv. Jag tänker på mina kollegor som var där, några meter bort och kände det hela, i marken och i hjärtat, som såg röken och som i chock flydde ner i källaren. det som jag tror alla har malande någonstans i huvudet... osäkerheten. rädslan. är det här nu?
som de flesta, reagerar jag med ilska och sorg men någonstans vaknar också den där underbara underliga andan hos mänskligheten som gör att man fan inte ger upp!! gänget på kungsgatan kör stenhårt idag -med mål att återigen (verkar ju dessvärre ha blivit en vana) knäcka oss på Götgatan. livet måste ju faktiskt gå vidare och ingen är redo att ge upp att leva av rädsla för något som är overkligt avlägset men ändå fruktansvärt påtagligt nära & skrämmande.
jag blir kanske extra sentimental, men julen i kombination med det som hände igår får mig att tänka att vi kanske en gång extra bör tala om för de vi älskar att vi faktiskt älskar dem...!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar