ensam

jag är inte van. jag är heller inte speciellt bra på det längre... förr vet jag att jag älskade vara ensam, göra vad jag ville även om det var ingenting.

begränsad ensamhet är jag grym på. den där timmen innan kärleken kommer hem, när man hinner läsa ett kapitel till i boken som slukar en med själ och hjärta. Eller den där kvällen när han är ute med jobbet då man kan gråta sina krokodiltårar till favoritfilmen som rullat 40 varv redan... den ensamheten slutar i att värmelementet ändå finns där när man vaknar till liv vid midnatt och behöver en kram eller kanske helt enkelt bara lite värme.

men den här ensamheten, eller ska jag kanske kalla det tomhet, vaakum ... när han är bortrest och livet går vidare - den finns det få ljusglimtar i för en ovan själ som min.
SÅ jag får väl återigen rulla den slitna filmen och vila upp mig rastlöst i soffan och fundera över det där med en hobby ...